Ferrantes nya vidgar vyerna

Skånska Dagbladet

BOK
Elena Ferrante
Hennes nya namn Översättning: Johanna Hedenberg
Norstedts

Så har vi då fått reda på namnet bakom pseudonymen Elena Ferrante. Den italienska journalisten Claudio Gattis väg att använda follow the money-metoden visade sig mer framgångsrik än alla datatekniska och lingvistiska sätt som prövats för att knäcka gåtan Ferrante.
Hans bevisföring övertygar, men än sen! För italienare med goda insikter i litteratur- och förlagsvärlden är det säkert spännande att få reda på att kvinnan bakom pseudonymen är den 63-årig översättaren Anita Raja.

Men för det överväldigande flertalet av alla fascinerade Ferrante-läsare är det totalt likgiltigt. Romanerna blir varken bättre eller sämre, och man läser dem inte annorlunda efter avslöjandet. Romanernas kvalitet ligger i texten inte i författarens identitet.
Lagom till det omdiskuterade avslöjandet kommer nu den femhundra-sidiga bok nummer två i den fyrdelade romansviten ut på svenska i Johanna Hedenbergs utmärkta översättning – fast den ofta upprepade beteckningen ”kvarter” är inte något riktigt bra ord för det område eller den förort, där de två väninnorna Elena och Lina växte upp.

Första delen slutade med Linas bröllop, då hon vid blott sexton års ålder dök på huvudet in i ett från början dödsdömt äktenskap, medan den flitiga men inte lika geniala väninnan Elena envist fortsatte att trotsa alla sociala begränsningar och studera vidare.
Det får vi följa i ”Hennes nya namn” liksom den omskakande utvecklingen av Linas fortsatta liv som tonårshustru.
Titeln på den första boken, ”Min fantastiska väninna” kritiserades en del i våras, eftersom adjektivet i originaltiteln är ”geniale”, och man menade, att även den svenska titeln borde ha varit ”Min geniala väninna”. Att det ligger mycket i den kritiken framgår nästan tydligare i denna andra del, för det centrala här är just hur Lina lyckas – och misslyckas – hantera denna påfallande genialitet, hennes blixtrande intelligens och förmåga att analysera och till sin fördel utnyttja de begränsade resurser och begränsande omständigheter, som låser henne. Elena saknar den här genialiteten men lever på sin imponerande duktighet.

Det är frestande att referera och kommentera vad som händer i romanen, men trots att detta inte alls är någon spänningsroman i vanlig bemärkelse, är det till fördel för läsupplevelsen ju mindre man vet om vad som ska hända. Berättelsen om de två väninnornas symbiotiska men ytterst laddade förhållande är nämligen aldrig förutsägbar, och därför blir varje vändning överraskande, samtidigt som man inser att händelseutvecklingen är fullkomligt logisk.
Så mycket kan i alla fall avslöjas, att i denna bok utvidgas naturligt nog världen för Elena och Lina, som dittills varit totalt okunniga om vad som händer utanför deras barndomskvarter.
Framför allt gäller det den berättande Elena, medan Lina brutalt hålls kvar inom de givna ramarna. Elena får genom sina studier kämpa sig in i nya världar, oändligt annorlunda än den hårdföra, proletära Neapel-miljö, där hon vuxit upp.

Romanen blir till en fantastisk skildring av hur ett klassamhälle fungerar, inte ekonomiskt utan mentalt. Elenas reaktioner inför de nya miljöerna och hennes sociala kamp skildras inifrån på ett helt mästerlig sätt.
Och om första delen slutade alldeles grandiost vid Linas bröllop med ett slags dramatisk sammanfattning av både människorna och miljön, så är slutet av ”Hennes nya namn” också fantastiskt fast på ett helt annat vis.
Jag har recenserat böcker i snart femtio år och är rimligen en rätt garvad läsare, men de sista fyrtio, femtio sidorna är så gastkramande intensiva, gripande och omtumlande, att jag blir alldeles darrig. Detta är helt enkelt makalöst bra litteratur.

view Skånska Dagbladet