Jansson om skadan som hotade karriären: "Klart att man har tvivlat"

Jansson om skadan som hotade karriären: "Klart att man har tvivlat"

Fotbollskanalen

Pontus Jansson har fått fart på karriären på allvar.
Fast en knäskada höll på att sätta stopp:
- De här två åren har varit sjukt jobbiga, säger mittbacken i podcasten Lundh.

Måndag kväll spelar Sverige VM-kval mot Bulgarien och då sitter Pontus Jansson på bänken på Friends Arena. Även om han givetvis vill spela är mittbacken ändå nöjd att ha fått rejäl fart på karriären igen i Leeds United.

Ett hopparknä hotade hans fotbollsspelande under åren i Torino – och han visse inte om det någonsin skulle bli bra.

- Ja, alltså de här två åren har varit sjukt jobbiga. Det är egentligen inte förrän någon månad sedan som jag blev av med det helt. Det är klart att man har tvivlat några gånger. ”Fan, ska det aldrig bli bra, ska det hålla på så här, jag är bara 23 år gammal”. Varje morgon jag vaknade hade jag ont och kände att ”fan, ska det verkligen vara så här”, säger han i podcasten Lundh.

Hur yttrade sig det?
- Det gör bara sjukt ont, och det hämmar en. Och det absolut värsta var att jag inte kunde säga något. Ingen kunde engelska, när jag kom till träningarna kunde de bara italienska. Jag kunde inte förklara hur ont jag hade. Sen ville jag bara bita ihop men det blev värre och värre. Sen gjorde jag ju operationen efter första säsongen, då jag trodde att de skulle sälja kaptenen (Kamil) Glik och att jag skulle få bli ordinarie.

- Jag kände att jag var tvungen att göra en operation, och jag vet inte om de behöll honom för att jag gjorde den här operationen eller varför det blev så. Men jag gjorde operationen och sen skulle det typ ta sex veckor innan jag kunde gå in försiktigt med boll, men efter fyra veckor var jag med och körde träningar med de andra. På grund av diverse anledningar; att jag inte kunde yttra mig, och att läkarna i Sverige och läkarna i Italien kanske inte förstod varandra helt och hållet. Det var små saker som gjorde att allt blev skit. För andra året blev rätt spolierat i Italien. Det var en jäkla jobbig period.

De lyssnade inte på dig?
- De lyssnade, men jag tror inte att de förstod hur ont jag hade. Det var sjukt jobbigt. Första året var det mycket att man var ny och ville visa med mycket adrenalin, men sen när jag kom tillbaka efter operationen var jag så frustrerad. De lyssnade inte utan sa bara ”fortsätt”. När jag sprang runt där på planen efter operationen tänkte jag bara på knäet. Knäet gjorde inte ont, men jag märkte ju på låren, mitt vänsterben var så mycket tunnare än högerbenet så det var nästan läskigt. Men jag har aldrig varit skadad innan och aldrig gjort någon operation innan så man förstod inte hur allvarligt det var.

Vem hjälpte dig att lösa det?
- Det var faktiskt sportchefen i Torino som skickade mig till en snubbe i Rom. Jag bodde där i tre veckor och tränade två gånger om dagen, och det var egentligen efter det som jag fick bukt med det och kände att det blev bra. Då förstod jag att det inte bara var själva zonen runt knäet som var problemet utan hela funktionen med höft, baksida och framsida; att det inte var bra funktionellt. Jag sprang fel, rörde mig fel - och då tog knäet stryk.

Det var bra att Torinos sportchef fattade grejen…
- Ja. Det var faktiskt helt sjukt alltså. Till slut när jag trodde att det var bra så blev det en reaktion igen, och då blev tränaren nästan… inte irriterad på mig, utan irriterad på alla andra. Så tog han in mig i ett rum - men då hade han i och för sig Glik så jag var inte helt ordinarie - och sa: ”den enda som tar skit av det här är inte jag, utan du personligen som kastar bort din karriär på grund av att blir fel. Du får bakslag hela tiden hit och dit. Nu gör vi så här. Vi sätter oss ner, vi resonerar hur vi ska göra och så kommer sportchefen in också”. Och då sa han att han kände en snubbe. Då var jag så långt ner i skiten att jag bara… accepterade. Jag sket egentligen i vad det var. Jag ville bara testa och hade accepterat vad de än hade sagt till mig. Sen åkte jag till Rom och träffade honom.

När förstod du att det inte var karriärshotande?
- Det var väl under våren andra året. Jag fick börja spela kontinuerligt och kände att det går. När jag väl spelade matcherna och benen var i form och starka kände jag att jag inte har några problem. Men när jag spelade en match fick jag ibland vila en eller två månader innan nästa match, och då var det bara hårda träningar hela tiden. Jag fick ingen kontinuitet i det. Det gjorde ont och det blev bara värre och värre.

view Fotbollskanalen