Malmöligan och redigeringsmani

Skånska Dagbladet

krönika

Tips:
Radiointervjun med Malmöligan från 1992 går att hitta på www.sverigesradio.se på Dagens dikts sida. Dagens dikt firar för övrigt Malmöligans 30 år med att fyra av medlemmarna läser dikter med jämna mellanrum under de kommande veckorna fram till och med 31 oktober.

Det är nu trettio år sedan jag och några vänner beslöt oss för att bilda en poetgrupp. Som en provokation mot etablissemanget i Stockholm valde vi att kalla oss Malmöligan. Det skulle låta lite farligt och samtidigt väcka uppseende. Det fungerade alldeles utmärkt. Så värst långlivad blev dock inte Malmöligan som konstellation.

Efter sju år upplöstes vår grupp under kaotiska former. Det var en uppläsning vi bestämt oss för att hålla på Christina Långs galleri Adelgatan 5. Det var egentligen en tack-och-avskedsfest för galleriet, där vi var påtänkta som ett av de underhållande inslagen. Evenemanget hade därför döpts till ”Sista natten med Malmöligan”.
Det hela beskrevs efteråt av journalisten Lilith Waltenberg som ”en fullständigt kaotisk natt med trollkarlar, galna cyklister, förvirrade konstnärer och sex desperata poeter.” Det blev verkligen den sista natten för gruppen som upplöstes med ett löfte. Vi lovade dyrt och heligt att vi aldrig mer skulle uppträda tillsammans. Visst stod några av oss på samma scen åren därpå, men aldrig hela gruppen. Vi var sextetten som sprängdes. Löftet att vi inte skulle stå på samma scen igen bröt vi faktiskt 2006. Men sedan har vi åter hållit det.

”Vi”, det var förutom undertecknad, Per Linde, Kristian Lundberg, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari. För den yngste av oss, Lukas, hade framtiden en ny karriär i beredskap. Så småningom förvånade han oss alla med att bli en berömd filmregissör. Världsberömd till och med.
Själv bestämde jag mig för att tillsammans med Håkan Sandell skriva en bok som skulle vara ett slags poetik men också slå ett slag för en ny ism. Vi gjorde en egen tolkning av begreppet retrogardism som myntats av en slovensk grupp bestående av konstnärer, teaterfolk och musiker.

Egentligen borde jag lyssnat till mig själv som i en radiointervju 1992 sa att det gäller att inte måla in sig i ett hörn genom att precisera hur skapandet ska gå till. Det där hade jag uppenbarligen glömt. För Håkans del var det inga problem. Han var fortsatt produktiv efter att vår skrift ”Om retrogardism” utkommit. Jag, däremot, fick stora svårigheter med det kreativa skrivandet. Inte skrivandet i sig. Men att sammanställa det skrivna till ett manus.
Tiden gick. Jo, manuset är nog snart klart för publicering, tänkte jag. Dikterna ska bara redigeras lite. Jag skrev om och redigerade dem på lediga stunder. Dikterna låg flera år i byrålådan. Ibland tog jag fram dem och stuvade om. Remixade, som jag sa. Alla som hållit på lite med musik vet att en låt kan mixas om hur många gånger som helst. Det gäller att någon gång bestämma sig för en av versionerna. I mitt fall tog det tjugo år! Det var under juldagarna 2013 som bitarna till slut föll på plats och all tvekan var som bortblåst. Jag visste plötsligt precis hur jag skulle göra. Sedan gick det snabbt. En Malmöförläggare nappade och året därpå kom boken ut.
Jag har lovat mig själv två saker, att inte försöka skriva en poetik igen och att vara lite snabbare med att sammanställa nästa bok.

view Skånska Dagbladet